Fråga Mormor

Natten till Lucia var en av årets farligaste. En natt fylld av oro. Övernaturliga krafter
var i farten mer än någonsin. Det gällde att värja sig och inte göra något fel.

Lusse-firandet var först vanligast i västra Sverige och seden spred sig sedan med utflyttade
värmlänningar och västgötar - först till universitetsstäderna och sedan till andra städer.

Ett ganska omåttligt ätande och drickande hörde till Lucisa-natten. Sju frukostar ansågs lagom!

En engelsman, Horace Marryat, som befann sig i Nora den 13 december 1860 berättar så här:
"Långt före dagningen stod vid min säng en vitklädd jungfru, som kring huvudet bar en krona av brinnande talgljus. Hon bjöd mig kaffe och sjöng med detsamma en visa, såsom sedan är på S:ta Lucias dag i Värmland och Nerke, de bägge provinser där detta helgons dag firas som en stor högtid. Flera dagar på förhand äro hustrurna sysselsatta med att laga i ordning korv, skinka, ägg, bakverk och Gud vet allt och när Lucia serverar morgondrycken sätter sig hela familjen till frukostbordet. Lucia sitter där som festens drottning, medan talgen dryper kring hennes huvud och hår och ifall kalaset räcker länge, måste hennes krona förnyas. Men när frukosten är slut, går man beskedligt till sängs igen.!

Nog har Lucia fått en märklig förvandling. Från den västsvenska robusta Lusse, via det katolska helgonet från Sicilien till våra dagars vackra och ljusomstrålade uppenbarelse. Och som sådan är hon helt och hållet svensk. Mången nobelpristagare har yrvaket gnuggat sömnen ur ögonen vid åsynen av den vitklädda flickan med kaffebrickan och ljus i håret.

Sedan Stockholms Dagblad 1927 ordnade ett Luciatåg genom Stockholms gator, spred sig luciaseden vida omkring på mycket kort tid och nu finns väl knappast en skola, arbetsplats eller förening där man inte firar Lucia.

Källa: Julboken 1986

Sankta Lucia